En obekväm sanning, del 1

En obekväm sanning, del 1.

Växthuseffekten, effekten som håller oss vid liv. Atmosfären behåller kvar den värmen av solvärmen som kommer igenom den, och släpper ut solljus igen i rymden igen som en reflektion, den reflektionen kallas för albedo. Det är växthuseffekten, våran räddare, men snart kan den ta död på oss. Hur?
Vi har nu fått ett problem, ett väldigt allvarligt problem. Global uppvärmning. Det finns tre växthusgaser, naturgas, olja och koldioxid. Det största hotet är den höga halten av koldioxid. Jorden värms upp för att koldioxiden ökar. Koldioxiden släpps ut när vi använder oss av fossila bränslen, som bensin. Koldioxiden lägger sig som ett lager runt atmosfären och den blir bara tjockare och tjockare, resultatet blir att mindre och mindre solljus reflekteras ut i rymden igen och jorden blir varmare och varmare, det är global uppvärmning. Växthusgaserna är alltså de som håller kvar värmen på jorden, det är så global uppvärmning uppstår.

Problemet med global uppvärmning är inte bara som många tror att det blir varmare några grader.
Det stora problemet är att isarna smälter. Redan idag har 4/5 av världens isar smält.
Det ger väldigt stora konsekvenser. Från Himalayas glaciärer får ca. 40 % av jordens befolkning sitt färskvatten ifrån. Om denna isen nu smälter skulle det bli en enorm vattenbrist för 2/5 av världens befolkning.
Men vi har inte alltid denna höga halten av koldioxid, den går ner och upp varje år.
Det finns mer landyta på det norra halvklotet, därav mer vegetation (fotosyntes) än va det gör på det södra halvklotet.
När det norra halvklotet lutar mot solen (dvs. svensk vår och sommar) tar alla växter upp koldioxiden och koldioxidhalten sjunker. När det norra halvklotet lutar bort från solen (dvs. svensk höst och vinter) så faller löven ner från träder och koldioxiden släpps ut.
Koldioxidhalten är alltså högre när södra halvklotet lutar mot solen. Det beskrivs som jordens andning, som sker en gång varje år.

För ca. 250 miljoner år sedan satt alla världsdelar ihop, det kallades Pangaea. Pangaea var inte den första kontinenten med alla kontinenter ihop sittande med varandra.
Jordens första kontinenter formades för omkring två miljarder år sedan och har sedan dess slagits samman och delats upp i flera omgångar. Sedan för ca. 1 000 miljoner år sedan har det varit två stycken sammanslagningar (förutom Pangaea) de kallades för Pannotia och Rodinia.
När dessa superkontinenter är sammanslagna är klimatet väldigt varmt och torrt.
Vattenbristen och värmen påverkade många djur och jordens växtliv, Pangeas bildande sammanfattade med att hela 95 % av jordens organismer dog ut.
Man kan se tydliga tecken på att kontinenterna en gång suttit ihop, vid Afrika och Sydamerika ser man det som tydligast. En väldigt fascinerade sak som forskare nu kan se är när världen har haft sina istider, de tar prover med hjälp av stora rör ner i de största isarna och kan därefter se hur temperaturen var för 650 000 år sedan. Vi har haft 7 istider och nästa istid beräknas komma om ca. 20 000 år.

Under dessa tusentals åren har koldioxidhalten aldrig varit så här hög som den är nu, över 300 ppm (partspermillion).

På diagrammet nedanför ser ni temperaturens och koldioxidhaltens upp och nedgångar under dessa tusentals år. De hör ihop. Koldioxiden åker upp i atmosfären och det gör det svårare för solvärmen att ta sig ut igen, om solvärmen stannar kvar på jorden blir det varmare och temperaturen ökas.
De blåa strecket är temperaturen på jorden och den röda koldioxidhalten. Nedgångarna visar på de sju istider vi haft.

En bild från filmen.

Hittills har jag inte lärt mig så mycket av filmen, vi har ju haft genomgångar på nästan allt innan.
Jag lärde mig bara att det hade varit sju istider och att jorden andas, det var intressant. 
Jag tyckte att Al Gore (föreläsaren på filmen) var väldigt bra och man började verkligen inse hur dåligt skick jorden är idag och hur illa det kommer vara om flera år om vi inte börjar agera.

Förr fanns inte denna moderna tekniken, bilarna fanns inte, flygplanen fanns inte. Koldioxidhalten har aldrig varit såhär hög och det är vårt fel. Det är våra handlingar som vi nu måste ta ansvar för, vi måste börja agera och inte bara skriva om det. Vi kommer aldrig kunna sluta åka bil helt, det är en del av våra liv, våran vardag. Men vi kan ju försöka. Om alla försöker lite och ändrar på något litet, så kan förutsättningarna för framtiden bli så mycket ljusare. Jorden mår dåligt och vi bara låter det vara så, det är så synd och en besvikelse på mänskligheten som inom en framtid kanske inte längre finns kvar.

Emma Gunnarsson 8:2, VT 2013.